Sir Edison - mitt liv som pudel

Huvudvittnet...

2012-01-16T12:55:00.000+01:00

... vägrar att yttra sig.

Jul, mot påsk

2012-01-09T17:17:00.001+01:00

Då har vi plockat bort julen från Davids grav. Tomteparaden är nedpackad till nästa år.

Helgerna är slut. Vi går mot våren, ljuset.

Nej, vi går i en nedåtgående spiral. Mot den 20 mars. Mot påsken. Igen. Och det blir värre för varje år.

Julen 2007

Bortrest

2011-12-31T08:47:00.001+01:00

Ja, inte jag, utan svikarna mattematte och hussehusse. Mitt nyårslöften är att de inte ska få åka bort igen, nej inte ens gå hemifrån utan mig. Ett annat löfte är att ingen mer ska få klippa mina klor.Hur som helst, jag tillbringar mina dagar hos bästa Anita. Det är i alla fall mycket bättre än att behöva akta sig för Drutt hemma hos matte. Har jag berättat att jag tillbringade julafton på bordet för att undgå den galna pudeln?Nej, jag överdriver aldrig!I kväll ska jag kolla in fyrverkerier. Det gör jag helst ute på trottoaren. Jag tycker att det är så vackert. Hundar är rädda för fyrverkerier, står det i tidningen. Det har inte jag läst.Gott nytt år!

Pälsdjur?

2011-12-16T13:28:00.001+01:00

En viss matte var igår på astmakoll på det stora sjukhuset.

Hur ofta kommer du i kontakt med pälsdjur?
Har du egna pälsdjur?!
Inte katt väl?
Hund också?!
Men den sover väl inte i din säng?
På kudden!!!
Åh, vad less jag blir på personer som sätter djur före sin egen hälsa.

Jaså, men då vill jag ställa en fråga. Hur hade matte mått utan oss pälsbollar?

Tid

2011-12-13T15:32:00.000+01:00

Någon skrev på facebook att det i dag inträffat en anmärkningsvärd tid: 11-12-13 kl. 14:15:16.

Ja, det kan jag hålla med om. Om mirakel ska inträffa ska det väl vara i ett sådant ögonblick. Men nej, inga mirakel. Drutt blev inte snäll, matte inte smal och min lille husse kom inte tillbaka.

Och så minns jag vad David alltid sade:

"Tid finns inte i verkligheten. Det är bara något människan hittat på för att med sin begränsade intelligens kunna hålla ordning på tillvaron."

6 år!

2011-12-05T20:45:00.001+01:00

Världens bästa pudel, 6 år i dag.

Önskade mig prinskorv och det fick jag.

En snäll Drutt, fick jag också.

Men det jag önskade mig mest kan jag inte få.
Tre år med min lille husse, tre år utan.

Gömd

2011-11-30T10:10:00.001+01:00

Det går rykten om att denna lilla tant är på väg hem. Matte vill ha sina djur hos sig, säger hon. Orolig att det också gäller mig är jag numera en gömd pudel.

(Bilden knyckt från Sara)

Synd om mig

2011-11-25T13:35:00.001+01:00

Varit ensam tre timmar, klippt klorna, rakat nos.

Allt i en och samma månad.

Hur mycket ska en pudel egentligen behöva stå ut med?

Hittade en bild

2011-11-09T16:56:00.000+01:00

Hickstead

2011-11-07T20:48:00.002+01:00

Hallå alla hästtokiga pudlar och människor, unga som gamla!

Bilderna av hopphästen Hicksteads dödskamp fortsätter att visas om och om igen på TV. Jag tycker att vi gemensamt suddar bort de vidriga bilderna från våra näthinnor och i stället minns den fantastiske hästen med hjälp av denna film.

Giraffen

2011-10-31T22:21:00.008+01:00

Eftersom Frits är sjuk har vi lite problem med att hinna med övriga djur. Tillsammans med Ida har vi därför bestämt att Takeo får flytta till Kolmården.

Hej då Giraffen, vi ses på Kolmården!
Ha det så bra
Ida

Som vanligt...

2011-10-23T19:31:00.006+02:00

... ska Försäkringskassan krångla.

Vadå "vård av sjukt barn gäller inte hästar"? Han är ju för sjutton bara 4 år!

För en älskad liten flicka, finaste Lina

2011-10-16T12:02:00.003+02:00

Hur jag gjorde...

2011-10-11T13:09:00.006+02:00

... och hur man gör för att slippa hundträningar:

Du ska se till att alltid gå en meter bakom matte, i sträckt koppel. Hon ska få jobba sig blå i ansiktet för att få fart på dig.

Om någon ropar på dig ska du spela döv.

När du inte vill mer ska du bara ställa dig och spjärna emot allt du kan. Att någon drar i kopplet ska du ignorera fullständigt.

Om du blir skickad någonstans ska du gå åt helt andra hållet.

Om du blir ombedd att lägga dig ner ska du göra det. Men låt det ta tid. Sådär en tre minuter.

Om du ska apportera något ska du springa ut och gömma det i skogen. Eller bara strunta i det. Dövtricket igen.

När det absolut inte passar ska du se till att få pudelfnatt. Pluspoäng om du stör annan hund.

Du ska upprepade gånger titta på din matte och säga: "Är du dum i huvudet?"

När matte äntligen säger: "Nej, nu åker vi hem" ska du springa det fortaste du kan till bilen så hon inte ändrar sig.

Jo, och en sak till. Om du får godis som belöning ska du låtsas som om godiset fastnar mellan tänderna. Oj, vilken tid det tar att få bort det.

Perfekt!

Förresten, har jag berättat att jag börjat spela golf?

Hund...

2011-10-11T09:03:00.005+02:00

Igår fick jag ställa in min bridge eftersom matte fått för sig att jag måste träna. Lydnad.

Som om jag vore en hund.

Det tog jag snabbt ur henne. Tror jag slipper brukshundsklubben för all framtid nu faktiskt.

Stängt

2011-10-07T19:22:00.006+02:00

På grund av möte i Barncancerföreningen Mellansverige är Kälsta Animal Park stängd denna helg.

Vi hundar är förstås hos mattematte och hussehusse. Gamla hästen är med sin fodervärd, bebishästen med Ullis och Sara, katterna med Agnes, giraffen med Ida och sköldpaddan...

Sköldpaddan! Vi har glömt sköldpaddan! Vem tar hand om sköldpaddan?!

En fin kväll?

2011-10-01T21:35:00.013+02:00

Träffade dr S. Pratade om kvällen för tre och ett halvt år sedan. Då hon kom hem till oss, lyssnade på Davids hjärta och konstaterade att vår David var död.

"Det var en fin kväll", sade matte.

Hur sjutton kunde det vara en fin kväll?

Men den var fin. Stillhet, lättnad, frid.

Men tiden efter?

Är inte fin.

Kom tillbaka

2011-09-18T18:29:00.004+02:00

Jag sätter mig ibland och bläddrar i Davids papper. Försöker förstå. Tar fram Agnes blogg som vi har i bokform. Minns Davids sista tid och den närmaste tiden efteråt med hjälp av hennes ord. Hon är spontan, funderar inte på grammatik eller meningsbyggnad. Hennes känslor bestämmer.

Orden i bloggen påverkar mig på olika sätt, vid olika tider, beroende på var jag befinner mig i sorgen.

Första meningen i ett inlägg den 22 mars 2008, två dagar efter Davids död, säger allt jag känner just nu, just här.

Snälla kom tillbaka David!

Frits, Frits, Frits

2011-09-16T14:19:00.005+02:00

...tar all tid.

Jag är så långhårig att jag måste ha tofs i pannan. Drutt blir tjockare och tjockare eftersom han inte får någon motion. Och katternas låda stinker.

När Nikki blev av med sin box och fick börja gå ute på nätterna tog hennes tålamod slut. I lördags packade hon sina väskor och flyttade till en gård i Övre Rickeby. Hon har inte hört av sig sedan dess.

Ett möte

2011-09-08T12:55:00.007+02:00

I måndags tog Drutt och jag en promenad med hussehusse och mattematte. Vi mötte en man som jag träffat några gånger och Drutt någon enstaka gång. Ni som känner Drutt vet hur han beter sig mot obekanta människor. Ja, allt annat än trevligt. Han brukar behöva tio minuter på avstånd innan han kan hälsa. Men inte nu. Till vår förvåning hoppade han överlycklig upp på mannen och försökte pussa honom. Han till och med pep av glädje. "Vad i hela friden?" sade mattematte.

Ja, vad kände Drutt?
Mannen var K-J:s, Agnes och Davids pappa.

Lite olycklig

2011-09-04T17:01:00.005+02:00

Eksem, måste bada varannan dag.
Saknar mina katter och min Drutt.
Vill att min matte ska ha lite tid med mig.

Suck.

Sarahs "Du"

2011-08-25T12:38:00.004+02:00

Det har varit så mycket en tid att jag inte hunnit gråta. Det betyder inte att sorgen lättat. I stället för att komma ut lägger den sig som en klump i bröstet. Den växer och jag vet att den till slut skär sönder mig.

Så, på jobbet, oförberedd, läste jag Sarahs inlägg "Du". Tårarna började rinna, lite längre ner övergick tårarna i gråt och när jag kom till kärleken mellan Jeppe och hans pappa brast allt. Jag tog skydd i vilorummet för att få gråta i fred.

Och varför läsa något som gör att jag gråter? Jo, för att texten ger odefinierbar sorg, smärta och ångest ord. Det obegripliga blir på något sätt hanterbart. Sorgen, smärtan som äter upp mig inifrån blir förstådd.

Läs, känn och njut av det vackra språket. Gråt.

Ride of Hope

2011-08-14T11:22:00.010+02:00

I dag går de i mål, alla tappra cyklister som deltagit i Ride of hope. Bilderna är från gårdagens etapp Västerås-Uppsala med depåstopp i Enköping med hussehusse självklart i centrum. 11 mil!

Skratt, tårar, hopp, förtvivlan, skrubbsår, plåster, empati och goda bullar!

Mattes nya kärlek...

2011-08-06T23:59:00.005+02:00

... heter Frits. Han är från Tyskland och är fyra år. Jag måste hålla med matte. Frits har de snällaste ögon jag någonsin sett.

Ja, nu är vi två hundar, två katter och två hästar i familjen. Nu ska vi bara skaffa en sköldpadda till, bygga oss en båt och sedan, attan du Noak, är vi också redo för syndafloden!

Min nya bästis...

2011-08-03T18:41:00.003+02:00

... har inte taggarna utåt.

Saknar

2011-07-27T21:13:00.008+02:00

Jag läser i boken som finns vid Davids grav. Jag inser att jag aldrig aldrig får glömma att det finns några som saknar David precis lika mycket som jag.

(Klicka på bilden för tydligare text)

Ondska

2011-07-23T15:01:00.002+02:00

Jag satte på TV:n på förmiddagen för att se hur det hade utvecklat sig i Norge. Tio döda ungdomar var nu 84.

84 ungdomar, 84 David.

Jag rasade ner i det svarta skärande hålet där sorg, ilska och maktlöshet härskar. Samma hål som 84 familjer nu befinner sig i. Men med en skillnad. Jag kan känna tacksamhet. Jag kan känna tacksamhet över att mitt barn fick somna i min famn, med min hand på sitt hjärta, utan rädsla.

I mitt svarta hål finns ingen ondska.

Alla snubbar, alla snubbar...

2011-07-20T16:45:00.001+02:00

... vill ju vara katt.

Va fan

2011-07-13T10:44:00.007+02:00

Men va fan. Mattematte och hussehusse har lämnat mig här och åkt på semester. Jag är sur. Tänker inte gå ut. Tillbringar mina dagar i soffan framför TV:n. Men det är ju va fan, ursäkta mig, bara skit att titta på! Allsång på Skansen med ett välpolerat kräkmedel som är som en karikatyr av sig själv. Morden i Midsomer, som med den nye Barnaby förvandlats till en fars. Men värst av alla är det där ogräset Jakob Eklund! Kan ingen rycka upp honom med rötterna och se till att han aldrig mer dyker upp i en svensk actionfilm?

Ted, för världens finaste Jeppe

2011-07-08T22:34:00.004+02:00

Drutt är bäst!!!

2011-07-07T18:20:00.011+02:00

Rop och visslingar, skallgångskedjor, efterlysningar i radio och TV. Utan resultat. Vi kunde inte hitta Kostas, Davids favoritlandsköldpadda, som rymde från sin utebur igår eftermiddag.

Men så. Vid femtiden i dag gick vi ut i skogen för en kort promenad. Cirka 50 meter hemifrån började Drutt gräva frenetiskt under en gran. Vi gick fram och ja visst, där, långt under barr och jord, låg Kostas! Helt oskadd!

Ja, jag erkänner: Drutt är bara bäst! Vi hade aldrig hittat Kostas utan honom!

I en kyrka någonstans i Sydafrika...

2011-07-03T17:23:00.019+02:00

Resor innebär möten. Denna gång med bland annat underbara, varma D, en kvinna, uppväxt i dåvarande Rhodesia. Hennes historia är som en bok.

År 1972 utsågs D, bara 15 år gammal, att representera Rhodesia i OS i Munchen, i simhopp. Under D:s första natt i OS-byn skedde attentatet mot de israeliska idrottsmännen och D skickades omedelbart hem tillsammans med övriga deltagare från s.k. terroristländer. "Jag fick inte ens se poolen", berättade D. När D var 16 år dog hennes far och hon skickades till Sydafrika av sin mor för att "skapa sig ett liv". Vid 19 års ålder drabbades dock D av cancer. Hon opererades 22 gånger, överlevde och kunde följa sin mors uppmaning att skapa sig ett liv, ett framgångsrikt liv. Efter en tid kraschade dock hennes äktenskap och hon flydde till London medan hennes barn stannade kvar hos sin far i Sydafrika. I London blev hon så småningom direktör för ett femstjärnigt hotell och hon träffade sitt livs kärlek, S. De levde ett liv i lyx men i ett rasande tempo med mycket mycket jobb. Tills för tre år sedan. Då drabbades D:s yngste son R av malignt melanom och D:s liv föll till sist i bitar. Hon och S flyttade till en liten by i norra Skottland, ett perfekt ställe för en sårad själ, där de nu driver ett Bed & Breakfast.

I den skotska lilla höglandsbyn, i ett av rummen på D:s pensionat, bodde förra veckan en viss herr pudels matte. D berättade sin historia och hon fick höra om vår Davids kamp. Den berörde henne naturligtvis ända in i hjärtat och hon berättade om David för sin släkt i Sydafrika.

I fredags ringde D:s son R till henne från Sydafrika. Han berättade att han hade varit i kyrkan. Han hade varit där en lång stund och tänkt, på livet och på döden. Han hade tänkt på David, en kille på 11 år från Sverige, en kille som inte hade överlevt. R bad D berätta för oss att han hade tänt ett ljus i kyrkan. För vår lille David.

Så, i en kyrka, någonstans i Sydafrika, brinner ett ljus för David. Tack vare mötet med D, en kvinna fylld av liv och berättelser.

Och vi hoppas och tror att R ska vinna sin kamp.

Musse och Musse

2011-06-21T20:00:00.003+02:00

Ibland, när som helst och i vilka situationer som helst, far ett ord genom huvudet. En tanke. Hans namn. David. I de situationerna undrar jag ofta varför hans namn kommer just då, varför just där. Jag, som är så lite andlig man kan vara, tänker ändå att det faktiskt kanske är så att David sitter vid sitt stora vackra berg och just då tänker på mig och vill ge mig sin kärlek. För att finna stöd för att han finns i en annan dimension letar jag i minnet efter andra händelser då han plötsligt varit hos mig. De finns. Och så minns jag en händelse som inträffade några dagar innan han dog. För att ni ska förstå min berättelse måste jag ge er lite bakgrundsinformation. Den gäller två saker.

David stod mycket nära sin gammelmormor och gammelmorfar, som båda dog innan David blev sjuk. Gammelmormor och gammelmorfar bodde i samma bostadsområde som David och han träffade dem ofta. Gammelmormor tyckte mycket om hans namn. "Äntligen ett barnbarn som fått ett riktigt fint namn!" Ja, David var som ett barnbarn för sin gammelmormor och gammelmorfar. Ett särskilt älskat barnbarn.

Ni måste också veta det, att i familjen, innan David föddes, fanns två hundar, Musse och Chaplin. David älskade att höra berättelser om dem, särskilt om Musse som var en mycket personlig och egensinnig liten westie.

Så tillbaka till kvällen, kort tid före Davids död.

Vi var i köket och David låg i soffan. Han hade inte varit vaken på nästan hela dagen när han plötsligt ropade:

"Mamma mamma, kom!"
"Jag är här. Vad är det, David?"
"Musse och Musse! Jag ser dem! De kommer hitåt! De springer nerför backen!"
"Vilken backe, David?"
"Backen från där gammelmormor och gammelmorfar bor!"

Dröm kanske, eller hade han redan börjat sin resa?

Födelsedag, sommarlov...

2011-06-14T08:30:00.019+02:00

De dödas födelsedagar

Det är inte som om vi behöver påminnas om våra döda.
De döda lämnar oss inte i fred.
Deras födelsedagar är alltid deras födelsedagar.
Den blomstertid kommer inte.

I dag lånar jag Bodil Malmstens ord. De är brutala, som livet denna tid.

Jeppe, Linn, Lina, David och Gustav. Ingen av dem får sjunga om den blomstertid som nu kommer. Davids klasskamraters sång hörs till hans grav.

Det är den 14 juni 2011. I dag skulle David ha fyllt 15 år.

www.fotoakuten.se

Blommor

2011-06-03T13:03:00.025+02:00

Nu är trädgården alldeles underbar. Allt blommar. Vilket lugn det ger att bara gå omkring och titta, dofta och njuta. Leone, Drutts stackars uppfödare, har tagit dessa bilder. Titta och njut. Och gissa gärna vad det är för blommor!

Här är universums ljuvligaste lilla blomma, min kära Kajzza.

Falling down?

2011-05-28T11:57:00.012+02:00

En kommentar från en läsare som upptäckt min David. Jag blir varm om hjärtat och känner en sorgsen tacksamhet.

I torsdags tittade jag på ett avsnitt av Criminal Minds. En mamma mördade flera personer på årsdagen av sin sons död. Hon upplevde att ingen mindes eller sörjde sonen och detta kombinerat med skuldkänslor hade fört henne till vansinnets rand. Jag tänkte det när jag såg avsnittet och jag fick det bekräftat nu. Hon hade behövt starta en blogg. Hon hade behövt en visommist-grupp där hon hade kunnat älta skuldkänslor. Hon hade behövt vänner.

Jag vet att det inte är så enkelt. Men det kan väl få vara det här i pudelvärlden? Och jag lovar er mina vänner. Era kommentarer och ert tålamod med mitt ältande hjälper mig att inte ta steget över kanten. Kärlek! Massor!

Min David.

Pudeln i ett nötskal

2011-05-17T19:15:00.006+02:00

Drutt och mattematte är kränkta och ursinniga. Hets mot hundgrupp, skriker de. Hets mot hundgruppsmattar! Missbruk av yttrandefriheten!

Tillsammans sliter de ut sida efter sida i boken och spottar fräsande ut ord som "inskränkta pensionärer" och "intetsägande ögonhålor".

Jag och matte tar saken med ro. Vi vet att vi är levande bevis på motsatsen. Eller hur? Läs och döm själva.

Ur Igelkottens elegans av Muriel Barbery
Pudlar är som bekant sådana där krullhåriga hundar som ägs av inskränkta pensionärer, mycket ensamma och ömhetstörstande damer eller portvaktsfruar som sitter och ugglar i sina murriga lägenheter. Pudlar kan vara svarta eller aprikosfärgade. De aprikosfärgade är odrägligare än de svarta, som inte luktar lika gott. Alla pudlar stormskäller för minsta småsak, men särskilt när det inte händer något. Stelbent trippar de efter sin husse eller matte utan att röra på resten av den korvliknande kroppen. Framför allt har de små svarta, stickande ögon i intetsägande ögonhålor. Pudlar är fula och dumma, underdåniga och självgoda. Det är pudeln i ett nötskal.

Tårar

2011-05-10T09:40:00.000+02:00

Ett fint och kärleksfullt meddelande till dig från klassen får mig att börja gråta. Sköna varma tårar som dock övergår i uppdämd saknad och smärta. Jag sätter mig ner i det fuktiga gräset vid din gravsten och gråter. Gråter och gråter. Så stannar jag upp och tänker. Det är inte jag som är död. Det är du. Du behöver min kärlek, inte mina tårar. Och jag minns hur du fruktade mina tårar ibland mer än sjukdomen. Om jag grät fanns ingen trygghet i ditt liv.

Jag torkar tårarna, reser mig upp och inser att jag måste vara rädd om mig. För att orka. För att orka leva vidare.

För din skull, älskade David.

Ur dagboken, september 2006, David till dr F
"Nästa gång du ska lämna ett tråkigt besked till en familj, gör det till föräldrarna först. När de har gråtit färdigt kan de åka hem och berätta för barnet."

Pudelrapport

2011-05-02T19:50:00.001+02:00

Jag har det bra. Jag lever med hussehusse och mattematte och följer med dem både hit och dit. Ena dagen snickrar jag, nästa är jag på kundbesök och den tredje dricker jag kaffekask med gubbarna i hamnen. Jag har fått två nya bästa vänner, två barn som bor nära mattematte och hussehusse. De får låna mig så mycket de vill och vi hittar på massor av bus.

Matte då? Henne undviker jag. Hon är trött och sliten och gör inte en pudel glad. Säger dessutom att jag blivit olydig och muttrar något om att tiggeri borde vara förbjudet på fler ställen än i Sala.

Drutt? Har blivit världens mest mattiga hund. Åh, så fjantig. Dagmatte till honom sökes fortfarande.

Musikminne

2011-04-19T19:47:00.006+02:00

Så hörde jag den igen. America med Santana. Senast var sommaren 2007 då David spelade den i bilen på väg till Uppsala.

"Mamma, lyssna! Lyssna på gitarren! Hör!!!"

"Mamma, förstår du hur sjutton man kan spela så?"

Älskade saknade David. Så många gåvor.

Olyckliga Lotta

2011-04-15T19:35:00.008+02:00

Till och med blommorna gråter i huset i skogen.

Jag har flyttat. Jag bor hos mattematte och hussehusse nu. Det är svårt men både Drutt och jag mår bäst av det.

Drutt bor kvar i skogen. Problemet är bara var han ska vara när matte jobbar. Någon som vill bli dagmatte till en Druttskrutt?

Skilsmässa?

2011-04-09T12:19:00.005+02:00

Hur ska vi göra? Sedan ett par månader går vi bara och stirrar på varandra. Vi kan inte kommunicera. Vi ryker upp ihop så hårtussarna far så fort inte någon av våra mattar är i närheten. Jag har blivit en liten rädd pudel som stryker runt väggarna. Drutt har blivit en terminator med blicken inställd på det edisonska släktet.

Det var så här en gång förut. Det var när vi flyttade och Drutt bestämde sig för att ta kommandot i den nya bostaden. Vi redde ut situationen och blev bästa vänner igen. Men nu är det mycket värre och jag förstår inte varför.

Hur många chanser ska jag ge grabben? Jag får magsår av detta och Drutt mår naturligtvis inte heller bra. Hjälp!

Druttskrutt

2011-03-31T12:39:00.013+02:00

När Drutt äntligen fått in alla kanaler somnar han!

Kostade tydligen kulor den där parabolen...

Hm...

2011-03-26T16:35:00.004+01:00

Ni vet den där känslan....

Ja, ni vet. Något är fel men ni kan inte komma på vad.

Hm...

En bok för Japan

2011-03-23T10:10:00.010+01:00

När David var trött och sliten läste jag för honom. Många långa tråkiga timmar på sjukhuset och sömnlösa nätter förgylldes lite ändå av härlig barn- och ungdomslitteratur. Lian Hearns böcker om klanen Otori väckte Davids intresse för Japan och gjorde att han började sluka information om landet och dess historia. Japan blev hans drömmars land. En bok jag önskar att vi haft möjlighet att läsa är "Vänner" av den japanska författaren Kazumi Yumoto. David skulle ha älskat den.

Under mars månad säljer bokförlaget Trasten "Vänner" till förmån för Röda korsets Japan-hjälp. 50 kr per såld bok går till Röda korset. Den finns att köpa i alla bokaffärer, riktiga eller på nätet.

Jag har köpt boken, förstås. För Davids och Japans skull. Gör det du också. Om du inte vill läsa den själv, skänk den gärna till närmaste barnsjukhus.

Den 20 mars 2008

2011-03-20T08:40:00.003+01:00

Den 20 mars 2008.

Klockan är fyra. Jag kan inte gå och trampa hos mattematte längre. Vänta på att telefonen ska ringa. Vi åker hem.

Vi springer in till vardagsrummet för att hälsa på David. Men något är fel. Fruktansvärt fel. David andas men hans kropp går upp som i brygga vid varje andetag. Hans ansikte är så vitt, nästan blått.

Drutt tvärstannar en bit ifrån David, lägger sig på golvet. Jag tassar fram. Omsorgsfullt pussar jag David i hela ansiktet.

"Det blir bra nu, min David. Du kommer inte att ha ont längre. Du kommer att kunna göra allt du vill, utan begränsningar. Du kommer att kunna resa vart du vill och uppfylla alla dina drömmar. Du kan bli vad du vill. Vi älskar dig så mycket och vi kommer alltid att vara tillsammans, var du än är eller vad du än gör."

Jag lägger mig på golvet nedanför David. Matte sitter i soffan med David i famnen. Mattematte i fåtöljen. Det är konståkning på TV. VM eller EM. Det är stilla.

Det går en stund.

Matte blir orolig. Hon känner efter Davids puls. Hon lägger handen på Davids hjärta som slår så hårt att det syns utanpå tröjan. Det slår snabbt, rusar, saktar av, rusar igen. Stannar.

Davids fina lilla hjärta stannar. Under mattes hand.

En inandning. En utandning. En inandning till. Tyst och stilla. En lång utandning, som en djup suck. Sedan alldeles tyst.

Klockan är strax före fem på eftermiddagen den 20 mars 2008. Skärtorsdag. Vårdagjämning i Japan. Vår älskade Davids grymma kamp är till sist över.

Tjejhelg!

2011-03-15T09:03:00.010+01:00

Först myste jag i soffan med Carina. När det blev läggdags gosade jag ner mig hos Helena. När hon snusade gott smög jag in till Siv. En liten puss, sedan gick jag till Sarah. Jag vilade några timmar i min korg innan det blev dags att byta av Drutt hos matte.

En jobbig natt. Men ni vet, a pudel's gotta do what a pudel's gotta do. Och en sak till.

Jag bara älskar mina fantastiska visommistmammor!

http://www.fotoakuten.se/

Kl. 22:17 på kyrkogården

2011-03-08T08:30:00.005+01:00

Puh, ljusen har inte slocknat.

Jag ser mig om. Ännu snötäckta gravar. Inbäddade i mörkret. Det ser så lugnt ut.

Jag tittar på Davids grav. Snön är upptrampad. Ljus brinner. Blommor, lego, porslinshund, ett rådjur i halm.

Konstiga tankar föds.

Stör vi David? Stör vi David med våra täta besök? Med att ständigt ha tända ljus? Får han inte vila i ro?

David skulle vänta på oss i en tidlös värld vid berget Fuji, sade han. Hindrar vi honom från att ta sig dit?

Jag går ifrån kyrkogården med en känsla av att även David borde få vila under ett orört snötäcke.

Men hur skulle jag kunna släppa honom?

En sak med hus...

2011-03-03T20:31:00.010+01:00

....är att det alltid händer saker som måste fixas. Avlopp slammar igen, växthus rasar, åskan slår ner i modem, telefoner strejkar, tapetvåder lossnar etc. Ja, ni vet.

Till hussehusses stora fasa fixar vi en del av detta själva. Oj vad han blir nervös när matte säger att hon ska täta ett rör, skarva en eltråd, laga torkskåp eller något annat sådant som hör till. Ett exempel är när matte på morgonen, när hon lämnar oss hundar, säger:

"I kväll ska jag byta fönsterbräda! Vad kul! Det är väl inget svårt!"

Oj vilken fart gubben får! Och oj vad skönt att det är fixat när matte kommer från jobbet!

Men ibland har gubben andra planer och plikter. Då får han det jobbigt. Som i dag:

"Hej, diskmaskinen fungerar inte. Jag har tagit ur silen, gjort rent, kollat översvämningsskydd, lossat på avloppsslangen. Ingenting hjälper. Har du något förslag?"

"NEJ, RÖR INGENTING. RING EN REPARATÖR. F-N ATT JAG INTE KAN ÅKA UT. JAG MÅSTE JU LAGA MAT TILL MATTEMATTE. VAD DU ÄN GÖR, PETA INTE PÅ NÅGONTING! RING EN REPARATÖR. JAG LETAR REDA PÅ TELEFONNUMRET! NEJ, JAG RINGER!"

Jo, reparatören kom. Han fixade felet på två sekunder och sade strängt. "Det här hade du kunnat göra själv!"

Jaha, men det syntes inte på fakturan. Kan vi skicka den till dig hussehusse!

P.S. Lampan vid grindhålet fungerar inte. Fast vi nyss bytt glödlampa. Måste vara sensorn. Funkar en stjärnmejsel tro? Nej, en hammare blir bättre...

www.fotoakuten.se

Ett hus utan ondska

2011-03-01T09:24:00.009+01:00

Jag vaknar alltid när vi svänger av stora vägen. Snart är vi hemma. Jag sätter mig upp, spanar efter huset och gnäller lite på att matte kör för sakta. Sedan ser jag huset. Det lyser i trädgården. Över dammen. Vi kör upp, parkerar, jag hoppar ur, fnattar runt några varv i trädgården. Vi fyller på mat till småfåglarna. Vi tittar till Nikki. Kanske rider matte en sväng. Sedan infaller lugnet. Med tända ljus umgås vi en stund i vardagsrummet innan natten.

Jag undrar så ofta hur jag skulle ha klarat mig utan vårt hus, vår trädgård, vår landsbygd. Med Nikki nu alldeles intill. Vi skrattar, får besök av goda och kära vänner. Vi gråter. Det gör vi ofta. Det gör man när man förlorat sin lilla husse och sitt barn. Men vi lever i ett hus, i en trädgård helt utanför världens ondska. Hur skulle vi ha överlevt utan vårt hem, vår oas?

Gåtan löst

2011-02-23T10:54:00.009+01:00

Tack mina trogna pudelmattar för er omtanke!

Efter en natt till med gråt på köksbordet förstod vi varför jag är ledsen. Det är nämligen så att matte släpper ut kattungarna en stund på kvällen. När de ska ropas in stänger hon dörren till oss hundar för att inte Drutt ska jaga ut dem igen. Kattungarna sover sedan i den ombyggda garagedelen. Jag har alltså inte sett att katterna kommit in utan trott att stackarna varit ute hela natten i kylan. I natt visste jag att de var inne och kunde sova lugnt.

Kram!

En lång natt

2011-02-21T08:53:00.007+01:00

Jag satt på köksbordet. Tittade ut. Snyftade. Matte kom upp.

"Men vad är det Edison? Varför sitter du här och gråter? Behöver du gå ut?"

Nej.

"Har du ont i öronen?"

Nej.

Jag är ledsen för att jag är ledsen.

"Kom Edison."

Matte lyfte ner mig från bordet och bar mig till min korg invid hennes säng. Där somnade jag så småningom. Men snuttefilten från min mamma, med min lille husses t-shirt och med mattes hand på ryggen.

Konstgjord andning

2011-02-15T09:50:00.000+01:00

Vet ni, jag känner ingen lust att blogga, ingen lust att skriva, ingen lust att tänka.

Jag är avstängd. Jag gör det jag ska. Jag är. Men jag orkar inte känna. Inte just nu.

En klok och god vän sade att vi nog behöver stänga av ibland för att orka. Tack. Jag gör det. Jag låter någon annan andas åt mig ett tag.

Vi går mot den 20 mars.

I dag är det den Internationella barncancerdagen.

VOV!!!

2011-02-11T12:09:00.004+01:00

Igår fick Barncancerfonden motta en miljon kronor som samlats in genom skoljoggen.

I Enköping deltog de här skolorna:

Lillkyrkaskolan
Hinden
Fjärdhundraskolan
Örsundsbroskolan
Grillbyskolan
Bergvretenskolan

Heder åt dem!

Men som ni ser saknas Davids skola. Korsängsskolan. En av Enköpings största skolor, om inte den största.

Drutt har skällt på skolan förut för detta men eftersom han skäller på det mesta vill jag understryka hans

VOV!!!

Jo, jag kom för en tid sedan att diskutera skolans bristande engagemang under Davids sjukdomstid och fick då höra en förklaring:

"Men han var ju så lite här."

Just det. Han var sjuk. Och han var utanför.

Som Barncancerfondens generalsekreterare säger ger skoljoggen, förutom pengar till forskning, uppmärksamhet till sjuka barns situation.

Det behövs. Men hur nå dem som inte vill nås?

Tjuvlyssnat

2011-02-04T10:21:00.005+01:00

Jag stod i en lång kassakö. Bakom mig stod en äldre man och en pojke i sjuårsåldern.

"Åh, morfar. Kan vi inte bara ta våra saker och gå?"

"Nej du, så kan man inte göra. Men vet du i, i Princeton i USA levde en man som gjorde så. Han betalade aldrig någonting. Lite lätt förvirrad gick han in i affärer, tog det han ville ha och gick ut utan att betala. Men ingen blev arg på honom. Alla i staden var nämligen så stolta över honom och glada över att han bodde i deras stad. Mannen hette Albert Einstein."

Jag ville höra mer men det blev min tur att betala. Sedan började jag fundera på sensmoralen...

Alfons

2011-02-02T18:57:00.009+01:00

...är mitt bästa gosdjur!

Nej då, jag försöker inte äta upp honom. Jag vill bara få ett bra tag så jag kan bära omkring honom. Det tycker i alla fall jag är jätteroligt!

P.S. Nej, jag vet. Filmerna kommer inte att nomineras till någon Oscar.

Hundkommandon

2011-01-30T17:18:00.010+01:00

I Erikas hundblogg läste jag om hur viktigt det är att vara tydlig mot sin hund och bara använda sig av ett fåtal kommandon.

Så här låter det hos oss:

"Edison, nu kommer du hit. Jag är så trött på att du alltid ska rymma när vi ska åka någonstans. Kom hit, säger jag. Kom hit nu. Hoppa in i bilen nu. Om inte du kommer hit nu så får du vara ensam kvar hemma. Hur roligt är det på en skala? Nehej, då åker jag nu. Hej då Edison, hej då. Nu får du vara ensam hemma. Titta på Drutt vad duktig han är. Han får mycket godis han. Det får inte du. Tro inte att du får något tandben i kväll heller. Usch vad olydig du har blivit! Nu åker jag utan dig. Hej då. Nej, kom nu Edison. Nu. Nu. Hit. Kom. Nehej. Hej då! Nu får du vara ute och frysa. Ensam hela kvällen. Så det så. Hit. Nehej."

P.S. Jag fick tandben i alla fall.

Vill ha min David!

2011-01-26T13:10:00.009+01:00

Vi går upp till kyrkogården för att tända nya ljus. Det är snöigt och halt. Jag halkar i trappan och slår i hakan. Vi upptäcker att ljusen på graven hunnit slockna. FAN! Det får inte ske! Det ska ALLTID brinna ljus på Davids grav.

Det är kallt och blåsigt. Jag försöker tända ljusen men vinden släcker tändstickan. Jag följer Agnes råd och tänder två tändstickor på en gång. FAN vad jag bränner tassarna när de flammar upp.

Jag blir så arg och less.

Jag vill inte stå på en kall och mörk kyrkogård och bränna tassarna på tändstickor. Jag vill hämta David hos en kompis, i skolan eller på handbollsträningen. Jag vill springa honom till mötes och bannas när jag knycker hans vante. Jag vill tävla mot honom i Himlabacken. Jag vill äta kvällsmat med honom och höra honom svära över amerikaner, mammor, läxor, TV-spel. Jag vill sova hos honom på natten.

Jag vill ha min David kvar.

Upp till kamp

2011-01-21T12:12:00.014+01:00

En dag i Västerås. Parkeringsplatsen utanför mattes jobb är avspärrad. Rop och hundskall.

Två grupperingar står och stirrar på varandra. Poliser och polishundar står mellan grupperna.

Det är spänt och pojkarna bara väntar på en anledning att få börja slåss för de politiska åsikter de säger sig ha. I den ena gruppen har flera av pojkarna hundar med sig. Pitbull, amstaff, bullterrier, blandraser. De håller kort i kopplen och hundarna skäller ilsket.

Usch. Jag tycker att man ska förbjuda sådana pojkar.

Vindens konung

2011-01-14T11:52:00.005+01:00

Veckans höjdpunkt för oss hästnördar. V75:s nya reklamfilm!

När Allah skapade hästen sade han till vinden: "Jag vill att en levande varelse skall springa fram ur dig. Tag fast form." Och vinden tog fast form, och resultatet blev hästen.

Ur Sham, vindens konung av Marguerite Henry

Vardagen

2011-01-10T22:48:00.008+01:00

Skönt, nu har vi tagit bort stjärnorna och ljusstaken. Vi har gömt dem längst bort på vinden. Har vi tur blir de söndergnagda av råttorna.

Fy fan vad julen är svår. Vi välkomnar vardagen, vårt andrum.

Gott nytt år!

2010-12-31T10:27:00.003+01:00

Vi avslutar det gamla året och börjar det nya med en av Davids favoritsånger.

Var rädda om er. Kram

En liten flicka

2010-12-27T17:01:00.011+01:00

Jag mötte en liten flicka. Hon var bekymrad. Kvällen före julafton krockade hennes föräldrar med en lastbil. Alla flickans julklappar var förstörda. Vad den lilla flickan inte ännu förstått var att hennes föräldrar också var borta.

Lilla lilla flicka.

I dag stod det i tidningen att bara tre personer hade omkommit i jultrafiken. Två av dem var den lilla flickans allt.

God jul

2010-12-23T13:30:00.014+01:00

God jul alla kära vänner

På begäran, en bild på min bästa julklapp. Milla! Bakom korgen ligger Alfons. Kortet är taget innan han visade sitt rätta jag. En tiger!
(Han är Drutts julklapp.)

Julfrid? Nja, kattungarna jamar i köket och vill ut till oss. Jag snyftar i hallen och vill in till min Milla. Drutt gör våldsamma och högljudda försök att forcera serveringsluckan mellan vardagsrummet och köket.

Var är glöggen?

Davids personnummer

2010-12-17T22:10:00.002+01:00

Så fick vi uppge Davids personnummer igen. En forskare ville få del av Davids journal till en studie om palliativ vård till barn. Kändes mycket konstigt och sorgligt, men vi välkomnar studien.

Davids personnummer. För evigt inristat i oss. För evigt skrivet oss på nosen. Bokstavligt.

David vägrade säga sitt personnummer på sjukhuset. I stället hade han en knapp han tryckte på. Mattes nos. Och så fick hon säga numret.

Men det kunde ta ett tag innan han fick lust att trycka på knappen. Ett ganska långt tag...

Vi kunde konstatera att all personal inte har lika stort tålamod som personalen på barnonkologen .

Andra bullar

2010-12-12T15:18:00.006+01:00

Jag är inte ett dugg mörkrädd här ute i skogen, kvittrar matte.

Då undrar jag. Varför är denna hemsida hennes mest besökta just nu?

En annan undran. När vi ska åka till mattematte och hussehusse på mornarna, var ska besten sitta? I mattes knä? Eller ska vi köpa släpkärra?

Nej, jag börjar allvarligt fundera på att omplacera mig.

Snöänglar

2010-12-05T14:23:00.006+01:00

Ibland blir det övermäktigt. Vägen är borta. Fönstrena igenisade. Snörök. Det känns som om det när som helst går åt pipsvängen. Lika bra att köra av så det är över. Så trött.

Så fylls huset av värme. Kloka vänner. Bastun åker på. Vännerna skrattar, gör snöänglar och till och med ...

MOONAR!

Då går det inte att hejda skrattet och livslusten. Vägen blir farbar igen.

Tack!

Advent

2010-11-28T18:55:00.012+01:00

Jo, vi har satt upp några stjärnor. Och en ljusstake. Men i den kortslöts lamporna.

Vi är i advent helt utan glädje eller myskänsla.

Advent är förberedelse och väntan. På en jul vi inte vill ha.

Ur dagboken, julen 2007

"Ja du mamma, nästa jul får du fira utan mig."

"Aldrig David. Jag ska aldrig aldrig någonsin fira jul utan dig."

David och Agnes, julen 2007

Cyklar med hjärtat

2010-11-23T11:23:00.004+01:00

Ride of Hope är ett årligt cykellopp där deltagarna cyklar med hjärtat lika mycket som med benen. Om ni ser den varma filmen förstår ni vad jag menar.

Hussehusse, han tycker om att göra saker på sitt eget vis. Obstinat, är ett annat ord. Så han cyklade sitt eget Ride of Hope.

Han betalade startavgiften för etappen Västerås-Uppsala,
cyklade från Enköping till starten i Västerås,
köpte en Ride of Hope-tröja,
skramlade bössa för Barncancerföreningen och
cyklade sedan hem till Enköping.

Hussehusse och David, hösten 2005

Skitmåndag

2010-11-15T09:00:00.003+01:00

David är död i dag också.

Årets polishund

2010-11-10T09:45:00.009+01:00

Året polishund är Arrak från polisen i Västmanlands län. Grattis!
Läs om honom här.

Jag skulle vilja ge en medalj till hela hundgruppen vid polisen i Västmanland.

Våren 2007, efter beskedet om Davids andra återfall, fick en hundförare vid polisen i Västerås höra talas om David. Om sjukdomen och om hans hundintresse. Hundgruppen bjöd in David på en träningsdag.

David var svårt medtagen av cytostatikan men fick en underbar dag med polishundarna och deras förare.

Om ni visste hur mycket sådana minnen är värda.

Dagar

2010-10-30T20:48:00.007+02:00

Livet består av tjugoniotusen dagar.

Nej. Inte alltid.

Stegtävling

2010-10-25T20:21:00.014+02:00

Det är stegtävling på mattes jobb.

I fredags tog det 5 000 steg innan Nikki var fångad i hagen.

I lördags, 6 000 steg.

Mattematte och jag, vi struntar i stegtävlingar. Vi har hittat ett obsalut ferpekt sätt att gå på promenad!

Djurliv

2010-10-21T19:46:00.016+02:00

"Lotta, dina djur äter upp dig", sade en kollega till matte. "Både tidsmässigt och ekonomiskt!"

Jaså.

Det är nog så att matte skyller på oss djur för att slippa vara med på personalfester och after work-träffar. Hon är inte redo för sådant.

Ekonomiskt? Ja gåsleverpaté kostar förstås en del.

Men äter upp?!

Ja, kanske det. Den lilla råttan Agnes sjöng om när hon var liten, vi vet var den bor nu. Och jäklar vad den växt.

Så ser krig ut

2010-10-19T12:19:00.004+02:00

”Det kom ett flygplan med hemvändande soldater från Afghanistan. De var skadade, nästan allihopa!” berättade Agnes för en tid sedan. ”Och de som inte var skadade fick följa med planet tillbaka till Afghanistan.”

I dag kommer en av soldaterna hem för gott.
Kenneth, 22 år, kommer hem i en kista.

Hans uppgift var att hjälpa den afghanska regeringen att skapa stabilitet. Hans uppgift var att understödja en trupp som var beskjuten med handeldvapen.

En gigantisk uppgift i ett krig ingen förstår.

Kenneth 22 år. Uppväxt i Sverige med Björnes magasin, Fångarna på fortet och krig från Hollywood. Oavsett hans duglighet, som jag absolut inte ifrågasätter, undrar jag var och hur han hunnit förvärva den kunskap och kompetens som måste krävas för ett sådant uppdrag. 22 år.

Det kanske är så att vi ska ha trupper i Afghanistan. Men ska fronten utgöras av män som knappt hunnit börja leva?

Vem har fått dessa unga killar att direkt efter militärtjänstgöring söka sig till Afghanistan? Har de fått veta hur verklighetens krig ser ut? Har de ens fått rätt verktyg? Har de fått bästa tänkbara utrustning? Bästa pansarvagnarna?

Kenneth dog för freden, sägs det nu i ett försök att göra hans död ärofylld.

Nej, Kenneth, 22 år, dog en brutal och totalt meningslös död. Så ser sanningen ut. Så ser krig ut.

Helgbesök

2010-10-17T09:07:00.010+02:00

Skönt med helg.

När matte såsar sig upp ur sängen vet jag att det är en ledig helg. I stället för "skynda dig Edison", "sätt fart nu Edison" blir det en härlig skogspromenad när vi har mornat oss färdigt.

Lediga helger betyder också ofta besök. Av folk och fä, familj, vänner, hjältar. Jag älskar besök. Värme, kärlek och erfarenheter.

Hjältar ja, man kan vara hjälte på många olika sätt. Igår träffade vi en riktig hjältinna, i konsten att våga leva igen, i konsten att våga tänka framåt. Jag säger det igen. Värme, kärlek, erfarenhet. Jag är så glad att ha sådana vänner!

För en tid sedan fick vi besök av en annan kär vän och hjältinna. Pepsi. Hon har hela sitt vuxna liv varit blodgivare. För ett köttben har hon troget åkt till djursjukhuset för att lämna blod. Tänk så många hundar hon hjälpt! Jag, som svimmar när jag får sprutor och skriker när jag måste klippa klorna, tycker det är helt fantastiskt. Damen har nu fallit för åldersstrecket men en stor eloge till henne! Dessutom är hon en underbar hund, fylld med värme, kärlek och erfarenhet.

Läs om hundar som blodgivare här! Människor! Här!

Jaha...

2010-10-10T19:06:00.009+02:00

Jaha, då blir vi fler i familjen. Får jag presentera Alfons, tre veckor! Och innan ni klagar på den dåliga bildkvalitén, kolla in bilden på hans syster Milla!

Lagom till jul får vi hem de små liven. Mattematte och hussehusse, som tar hand om oss djur när matte jobbar jobbar jobbar jobbar jobbar jobbar jobbar jobbar jobbar jobbar, är inte helt nöjda.

"Men jag måste ju ha stallkatter!" säger matte.

Naturligtvis. Men måste man inte ha ett stall då?

Avskaffa döden?

2010-09-30T21:51:00.002+02:00

Jag hörde en härlig intervju på radio i dag. Den var med Marie-Louise Ekman, Dramatens chef. Hon berättade att hon och Kristina Lugn hade bestämt sig för att avskaffa döden. De hade inte haft årsstämma än i år men kampen gick vidare. Hon tyckte att det var förskräckligt att folk bara fortsatte och fortsatte att dö. Det var dags att de slutade med det nu, sade hon.

Jag hade också bestämt mig för att aldrig dö.

"Du får inte dö", sade David.

"Tok heller, jag ska aldrig dö. Det har jag bestämt. Så är det bara!"

Men nu är jag inte lika säker. Jag vet att jag aldrig kommer att träffa David mer i livet. Oavsett tro och tvivel är faktiskt chansen till ett återseende större i döden.

Usch, vilka tankar.

Rädd för glädje

2010-09-24T10:30:00.003+02:00

Det finns stunder då jag glömmer sorgen. Skrattar, fnattar. Ingen kan se på mig att jag har förlorat min lilla husse. "Hur kan han vara så glad?" kanske folk tänker.

Borde jag vara tacksam för de stunderna?

Jag vet inte. De har nämligen en baksida.

Om jag i leken, skrattet, glädjen går iväg en liten stund - kanske för att dricka vatten, kanske för att slå en drill mot en buske - påkallar sorgen direkt min uppmärksamhet. Inte på ett vänligt sätt. Den slår till mig som ett klubbslag. Den stryper mitt hjärta. Den kväver mina lungor.

Hjärtat skriker: "Jag vill ha min David!"

Ingenting annat betyder någonting.

Det är som om kontrasten mellan pudelfnatt och sorg blir för stor och svår att hantera.

Nej, det är nog så att jag helst vill vara kvar i min skog, nära sorgen, nära min David, i en dov smärta. Glädjens baksida gör för ont.

Fel valsedlar?

2010-09-20T10:51:00.006+02:00

Socialdemokraterna.
Sverigedemokraterna.

Samma färg på valsedlarna. Gula, blåa, vita.

Tog socialdemokratiska väljare fel valsedlar?

Hur som helst. Ett främlingsfientligt parti är invalt i riksdagen.

På Sveriges hela befolknings vägnar kan jag bara säga:
Jag skäms som en hund.

På tal om tantsjukdomar...

2010-09-17T10:48:00.006+02:00

På tal om prolaps och andra tantbekymmer kom ett litet minne. Inget för pryda läsare!

Ur dagboken om David, december 2007

David, apropå absolut ingenting:
"Mamma, alla kvinnliga gynekologer är lesbiska."

"Nej David, så är det inte. Nu är du ute och cyklar."

"Åh gud, mamma, vad du är naiv! Det förstår du väl att de är! Hur kan de annars sitta och titta på kussemurror hela dagarna?!"

Måndagmorgon

2010-09-13T10:56:00.009+02:00

Dagens matte-sätter-morgonkaffet-i vrångstrupen-och-undrar-vilket-århundrade-vi-lever-i:

Rapport intervjuade människor på stan om RUT-avdraget. En man tillfrågades om han utnyttjade det.

"Nej, jag är gift."

På joggingtur. Del 3

2010-09-12T10:17:00.003+02:00

E18-loppet. Nya E 18 mellan Enköping och Västerås är invigd.

Av K-J i racerfart.

Av matte (halva sträckan) i snigelfart. Mördarsnigelfart.

Det låg en lapp i vår brevlåda

2010-09-07T09:08:00.004+02:00

"Kan ni ta hem er katt och ordna så att han blir kastrerad?"

Kan vi väl göra.

Men. Vi har ett problem.

Vi har ingen katt.

Fick någon tag på Aschberg?

På joggingtur. Del 2

2010-09-04T09:41:00.003+02:00

Förra veckan, på Blodomloppet, blev matte omsprungen av en dam över sjuttio (75 var hon enligt startlistan). Gissa hur det lät då:

"HALLÅ, MAN FÅR INTE SPRINGA OM FOLK NÄR MAN ÄR ÖVER SJUTTIO! MAN FÅR INTE SPRINGA OM SÅDANA SOM ÄR YNGRE! VÄNTA 30 ÅR DU, DÅ TÄNKER JAG SPRINGA OM DIG. HUR KUL VORE DET VA?!"

Den som lever får se.

På joggingtur

2010-09-02T20:48:00.005+02:00

Joggingturer är inte bara trista. De är pinsamma. Det är inte nog med att vi blir omsprungna. Matte har dessutom ett stort behov av att förklara varför vi blir det:

"Hej, vad skönt det ser ut att kunna springa. Jag kan bara lunka. Jag kan egentligen springa jättefort. Men inte nu. Jag har nämligen fått prolaps."

"HALLÅ STANNA DÅ. LYSSNA PÅ MIG! JAG HAR PROLAPS!!!"

"DET ÄR OSPORTSLIGT ATT SPRINGA OM EN SOM HAR PROLAPS."

"JAG SKA O P E R E R A S! SEDAN KOMMER JAG ATT SPRINGA OM DIG!!!"

Varför måste livet så ofta vara en tävling?

"Som om vi vore hundar"

2010-08-30T20:16:00.003+02:00

Bilder från Pakistan.

"De kastar ut mat till oss, som om vi vore hundar."

Jag får min mat serverad i en rendiskad blank skål. Jag har ett underlägg med röda hjärtan. Jag har alltid tillgång till friskt och fräscht vatten. Min mat är välbalanserad och näringsriktig. Ibland (läs varje dag) får jag lite leverpastej, buljong eller brieost som smakförstärkare. På fredagarna får jag glass på tallrik.

Det finns hundliv och det finns hundliv.

Vardag

2010-08-24T09:32:00.004+02:00

Matte på jobbet. Vi daghundar hos hussehusse och mattematte. K-J tillbaka i Uppsala, Agnes i Västerås. Nikki åter från betet.

Vardagen rullar på igen.

Nej, det blir aldrig mer vardag på riktigt.

Doften av David

2010-08-18T19:56:00.009+02:00

Bara någon vecka efter Davids död bar vi ut hans soffa.
Sedan sålde vi lägenheten.
Då körde vi hans (mattes) säng till soptippen.
I juli kraschade hans dator som vi använt hela tiden. Med skärmsläckaren han fnissat ihop. Med A och S som klibbat samman av utspilld coca-cola.
Nu säljer vi bilen. Med Davids hemgjorda GPS bestående av en vägatlas och en batteridriven Homer Simpson som ger goda råd under körningen. I varje sväng.

Ny soffa, ny bostad, ny säng, ny dator, ny bil. Utan Davids dofter. (Utan Davids snorkråkor han hade en ovana att kleta fast överallt. Tänk att man kan sakna snorkråkor.)

Ja, jorden fortsätter snurra.

Men i min korg ligger en röd t-shirt. David bar den i fem dygn och lade den sedan i min korg för att jag skulle ha kvar hans doft när han var på sjukhuset.

Jorden får snurra hur fort den f-n vill. Den röda t-shirten blir kvar.

Djur i bur

2010-08-12T20:40:00.001+02:00

Vi förnekar brott.

Vi bestrider det enskilda anspråket och kan inte vitsorda något belopp som skäligt i och för sig.

Vi yrkar att omedelbart bli försatta på fri fot, öhh... tass.

Åh Kajzza...

2010-08-07T17:30:00.004+02:00

Åh, vilken kväll. Drutts mamma, syster och faster på besök. Drutts mamma trillade i poolen, Drutts syster hjälpte Drutt att skälla ut inbillade inkräktare och Drutts faster.....

Åh, vilken skönhet. Åh Kajzza ...

Vi lekte, vi delade på ben, vi pussades.

Sedan åkte hon hem. Åh Kajzza...

I en timme satt jag ute i det mörka regnet och snyftade.

”Kom in Edison”, sade matte och lockade med korv. ”Du får vara glad och tacksam för din kväll med Kajzza. Ni ses säkert igen i framtiden. Någon gång, någonstans. Det är väl mysigt att ha någon att längta efter!”

Ja visst, längtan har sin grund i kärlek och det finns något hoppfyllt i den.

Det är hårt att leva ensam kvar på en plats när man blivit övergiven. Men det finns inget värre än att vara så fruktansvärt ensam att man inte har något att längta efter. (Haruki Murakami)

Men jag kan väl få snyfta lite i alla fall...

Foto: Leone

Svarta moln, gråa hår och röda mattor

2010-08-01T10:40:00.001+02:00

Vi som mist borde, som vår kära Carina säger, vandra fram stolta på en röd matta. Vi står upp trots att det ofattbara hänt. Vi lever trots att vi har lotsat våra barn in i döden.

Men så är det inte. De svåra åren har i stället lämnat oss med en sargad självkänsla, ett dåligt självförtroende och med ett katastroftänkande som en ständig följeslagare. Över oss vilar ständigt ett stort svart moln som när som helst skickar ner sina blixtar på oss.

Det är en kamp att höja sitt huvud ovanför molnet. Det är kamp att gå rak i ryggen i den eviga stormen. Det är en kamp att försöka hitta den klara himlen, att se solen.

Därför har jag en liten önskan.

Jag vet att jag börjar bli grå om nosen. Jag vet att matte klippt mig så att jag ser ut som en Nurejev med ölmage. Jag vet att jag är utåttåad. Jag vet det. Du ser det. Men tala inte om det för mig. Tänk det bara. Säg gärna: Vad fint du bär din svans Edison! Det syns på din trav att du har en ädel stamtavla!

Låt mig få njuta av att ha knyckt Drutts ben. Jag vet att han tar tillbaka det i morgon när han inte ätit dammens största groda till frukost. Men tala inte om det för mig. Påminn mig inte om det mörka molnet. Låt mig få se bara solen en kort stund.

Du behöver inte lyfta upp mig. Du behöver inte jaga undan molnen. Du får dock gärna rulla ut den röda mattan då och då. Och vet du. Du, ni, får också plats på den. Vi får plats på den allihopa.

The Poodle

2010-07-30T13:10:00.008+02:00

Har ni lyssnat färdigt på AC/DC?

Bättre än "The Poodle" i alla fall!

Vi är tillbaka när de mörka molnen skingrats och datorn slutat stänga av sig var femte minut.

P.S. Det är Drutt som försöker sjunga. Inte jag.

Vilken j-a smäll!

2010-07-22T18:06:00.005+02:00

Pang! Så var vi två lomhörda pudlar och två mattar avstängda från omvärlden.

Medan vi väntar på ett nytt modem, får ni ta del av en annan urladdning. Energi!!!

Lystring hundvänner!

2010-07-17T11:34:00.007+02:00

Lördagen den 28 augusti är det dags för Dog Challenge! Den går av stapeln ute vid Härjarö, alldeles vid Mälaren. Tillsammans med din förare går du en vacker bana på en mil och får samtidigt tio utmaningar som kräver att du samarbetar med din förare. Jag har varit med en gång förut och det var bland det roligaste jag gjort. Matte var jätteduktig på att hämta bollar i vattnet. Vad kul det vore att träffa er bloggläsande hundvänner där! Vi kan gå tillsammans!

Anmälningstiden går ut den 31 juli. Missa inte den! Du anmäler dig här.

Läs artikeln i Hundsport om tävlingen!

Fjärilar

2010-07-11T10:52:00.011+02:00

I vår trädgård har vi massor av fjärilar. Det är underbart. De är så vackra. De föder känslan av frihet.

Nässelfjärilar, vita fjärilar, gula fjärilar.

Och en brun. En envis brun fjäril. När vi äter mat driver den Agnes till vansinne genom att hela tiden vilja sätta sig i hennes ansikte. Vi får skrika åt henne för att hon inte ska slå till den.

Igår låg matte i solsängen och läste "Norwegian wood" av Haruki Murakami. En mycket bra bok av en fantastisk författare. Det tyckte den bruna fjärilen också.

David, januari 2008
"Jag är som en larv som är instängd i en puppa och aldrig får komma ut och bli en fjäril."

Osommar

2010-07-03T11:05:00.005+02:00

Jag ville skriva ett glassigt och soligt inlägg men jag ger upp. Sommaren är inte lätt. Sommaren hör barnen till. Barnen ska få finnas på sommaren.

Det finns ingen pool på kyrkogården.

Suck.

Jag säger som matte. Jag har ett bra liv men det känns inte som det är på riktigt. Det är en väntan. Ett oliv.

En opudel.

En osommar.

Ur Darling River av Sara Stridsberg

"Vad är egentligen en mor utan sitt barn?"

"Hur skulle ni själv beskriva henne?"

"Jag skulle vilja beskriva henne utan att förstöra henne."

"Gör ett försök."

"En omänniska. En solförmörkelse. En söndersliten ros."

Midsommarfest

2010-06-25T14:50:00.008+02:00

Nu ska jag berätta vad jag gjorde i onsdags. Jag var på en mycket speciell midsommarfest. Jag var där i tjänsten men det var nog den roligaste fest jag varit på. Så härliga barn, så mycket glädje, trots den svåra verklighet barnen lever i.

Jag var på barnsjukhuset i Uppsala, på lekterapins midsommarfest.

Det var mycket känslor att vara på en plats som är så förknippad med David. Jag borde få tillgodoräkna mig dubbla praktiktimmar eftersom besöket där även innebar att matte och lillmatte fick bearbeta minnen och sorg.

Att det är ett ställe där barnen lever i en annan sorts verklighet än andra barn framkom tydligt när jag satte mig för att vila i skuggan ett tag. En flicka i fem- eller sexårsåldern satt där med sin svårt sjuke bebislillebror. Hon tittade på mig och sade till matte:

"Vem döpte Edison?"

"Det gjorde hans lillhusse."

"Var är han?"

"Han är inte här", svarade matte.

"Är han död?"

"Ja."

"Och då fick du Edison?"

Konstigare än så var inte det.

Efteråt, på väg till bilen, ville jag absolut gå fram till huvudentrén till barnsjukhuset. Jag satte nosen i vädret och spanade noggrant in alla som kom ut. Först senare kom matte på varför. När David var inlagd fick jag några gånger följa med och hämta hem honom. Jag brukade då vänta just där.

Foto: www.fotoakuten.se

Pudelfnatt på jobbet

2010-06-20T22:12:00.005+02:00

Äntligen tillbaka på mitt ädreboende! Det har varit ett alldeles för långt uppehåll. Jag blev så glad! Jag fick pudelfnatt! Jag sprang hit och dit i korridoren och de sista metrarna gled jag på mage på det hala golvet. Jag gjorde alla mina två cirkuskonster! Samtidigt.

"Men oj, han som brukar vara så lugn", sade personalen. Men håll med om att jag var rolig!

Agnes sommarjobbar inom äldreomsorgen. Hon får inte pudelfnatt på jobbet.

"Mamma, jag ska ta hand om dig när du blir gammal", sade hon till matte. "Du ska aldrig behöva bo på ett sådant där ställe eller bli vårdad av sura människor."

Agnes, det är härmed kungjort!!!

På onsdag ska jag jobba igen. Jag har då ett mycket viktigt uppdrag. Mitt viktigaste hittills. Jag berättar mer senare.

Den 14 juni 1996

2010-06-14T08:25:00.002+02:00

Matte berättar:
David somnade strax utanför Enköping och vaknade till vid de första trafikljusen vid Fyrislund i Uppsala.

"Du körde mot rött", sade han trött.

"Nej David, det gjorde jag inte."

"Jo, jag såg att du tittade bort en kort stund och då slog det om till rött."

"Nej."

"Jo."

Nästa trafikljus.

"Du körde mot rött."

"Nej!"

"Joo."

Varje resa till sjukhuset, samma sak. "Du körde mot rött." Min envisa unge.

Den 14 juni 1996, klockan sex på morgonen. Vi körde samma sträcka. De långa molande värkarna hade övergått i krystvärkar. Jag förberedde mig på att få föda fram dig i bilen, vid vägkanten. Din pappa trampade dock gaspedalen i botten och vi hann fram till BB i sista minuten.

Då min älskade David, då körde vi mot rött.